En lovande kandidat är Eve Online – ett spel som är lagt ute i rymden i en helt annan galax och i en värld befolkad av olika raser med olika teknologier och yrken mm. Kanske kan det vara något efter ett par månader? Jag har just avverkat “noob” tutorialen och lyckats överleva, men förlorat två skepp. Samtidigt undrar jag: vad händer om man skulle skriva om t ex en guide över spelet till att utesluta alla indikationer på om att det faktiskt handlar om ett spel. Lika så själva loginrutan till spelet och alla dialoger i spelet. Naturligtvis kan det bli ganska “tacky” men jag undrar lite om det inte är så Tad Williams började spåna när det gäller hans sci-fi/fantasy serie “Otherland”. Tänk om man faktiskt transporteras in i en annan värld, många ljusår och solsystem bort. Även om Williams höll sig till till en superdatorkluster genererad virtuell värld, tänk om t ex EveOnline skulle vara en sådan värld. Om man själv faktiskt kan transporteras in i den? “And what if you die in “Otherland”…. :->

Cool ……… or not.

“The Berlin Wall” av Fredrick Taylor är väl värd att läsa och begrunda för alla som undrat över denna perverterade gränsmur mellan fria och ofria. Den är dessvärre mer deskriptiv än analyserande – men som intro till vad som hände mellan öst och väst i norra Europa under kalla krigets dagar är den mycket informativ. Det är rätt fascinerande hur öst “lyckades” producera propaganda om murens berättigande som den som bara får två hjärnceller att hålla sams kan genomskåda. T ex att de som försöker fly är parasiter på den östtyska samhällskroppen och därför inte förtjänar att lämna landet (! – kort sammanfattning). Ööööh va?! Samtidigt är det märkligt att det nygamla gardet, i början av november 1989 (några dagar innan gränserna öppnades permanent) , går ut med förslaget att “The demand for free elections can in principle be supported, since it corresponds to the basic principles of our socialist constitution, nevertheless this must not entail opening the door to bourgeois party pluralism …. Demands for abolition of the leading role of the SED [kommunistpartiet i Östtyskland] are totally unacceptable.” (Taylor s 419). Helt fantastiskt. Man undrar lite – hur tänker man när man märker att man har ett fullskaligt uppror i landet – där huvudkravet är fria val och demokrati – där man inte har kontroll och där man kan misstänka att man inte har polis och militär med sig när man går ut med ett sådant uttalande?

Men man förstår samtidigt varför man smällde upp eländet, under en period i slutet av 50- och början av 60-talen lämnade ungefär 500 personer om dagen öst. Om dagen, omsätt det på er hemstad; Tyresö skulle tömmas på 3 månader… “The exodus from East to West Germany had continued. It had averaged around a quarter of  a million a year from 1955, took a dip in 1959 to 143,000, then rose again in 1960 to a little over 199,000. The detoriation of the situation in 1960 itself was a sharp one, with numbers more than doubling from just under 10,000 in February to 20,285 in May.” (Taylor s 119). Sanslöst. Intressant.

Den som vill kan följa upp Taylors bok med utdrag ur Oleg Grinevskys “Töväder och kallt krig” (Bra böcker 1995) om Nikita Chrusjtjov som var Sovjetunionens president under början av Berlinkrisen. Att det var allvar kring Berlin framgår med all önskvärd tydlighet när Macmillan besökte Moskva 1959 där “Krusse” uttalade följande “Ingen ska tra att vi kommer att sitta med armarna i kors om det skulle uppstå ett hot mot Tyska demokratiska republiken [DDR, dvs Östtyskland], som är vår allierade. Varje kränkning av dess gränser från Västs sida kommer vi att betrakta som en krigshandling.” (Grinevsky s 131).

Hursomhelst, när man väl tagit sig igenom boken om Berlin, Östtyskland och kommunisternas bisarra handlingar i Tysklandskrisen, ser man på ett forum följande från en 13-årig kille ”

Jag är tillräckligt mycket gubbe för att ha växt upp med Berlinmuren (för alla mindre gubbe, revs den 1989). Och ett Öst- och Västtyskland. Och kärnvapenhotet (tänk vad alla mindre gubbe missat ).

“The Berlin Wall” av Fredrick Taylor är väl värd att läsa och begrunda för alla som undrat över denna perverterade gränsmur mellan fria och ofria. Den är dessvärre mer deskriptiv än analyserande – men som intro till vad som hände mellan öst och väst i norra Europa under kalla krigets dagar är den mycket informativ. Det är rätt fascinerande hur öst “lyckades” producera propaganda om murens berättigande som den som bara får två hjärnceller att hålla sams kan genomskåda. T ex att de som försöker fly är parasiter på den östtyska samhällskroppen och därför inte förtjänar att lämna landet (! – kort sammanfattning). Ööööh va?! Samtidigt är det märkligt att det nygamla gardet, i början av november 1989 (några dagar innan gränserna öppnades permanent) , går ut med förslaget att “The demand for free elections can in principle be supported, since it corresponds to the basic principles of our socialist constitution, nevertheless this must not entail opening the door to bourgeois party pluralism …. Demands for abolition of the leading role of the SED [kommunistpartiet i Östtyskland] are totally unacceptable.” (Taylor s 419). Helt fantastiskt. Man undrar lite – hur tänker man när man märker att man har ett fullskaligt uppror i landet – där huvudkravet är fria val och demokrati – där man inte har kontroll och där man kan misstänka att man inte har polis och militär med sig när man går ut med ett sådant uttalande?

Men man förstår samtidigt varför man smällde upp eländet, under en period i slutet av 50- och början av 60-talen lämnade ungefär 500 personer om dagen öst. Om dagen, omsätt det på er hemstad; Tyresö skulle tömmas på 3 månader… “The exodus from East to West Germany had continued. It had averaged around a quarter of  a million a year from 1955, took a dip in 1959 to 143,000, the rose again in 1960 to a little over 199,000. The detoriation of the situation in 1960 itself was a sharp one, with numbers more than doubling from just under 10,000 in February to 20,285 in May.” (Taylor s 119). Sanslöst. Intressant.

Den som vill kan följa upp Taylors bok med utdrag ur Oleg Grinevskys “Töväder och kallt krig” (Bra böcker 1995) om Nikita Chrusjtjov som var Sovjetunionens president under början av Berlinkrisen. Att det var allvar kring Berlin framgår med all önskvärd tydlighet när Macmillan besökte Moskva 1959 där “Krusse” uttalade följande “Ingen ska tra att vi kommer att sitta med armarna i kors om det skulle uppstå ett hot mot Tyska demokratiska republiken [DDR, dvs Östtyskland], som är vår allierade. Varje kränkning av dess gränser från Västs sida kommer vi att betrakta som en krigshandling.” (Grinevsky s 131).

Hursomhelst, när man väl tagit sig igenom boken om Berlin, Östtyskland och kommunisternas bisarra handlingar i Tysklandskrisen ser man på ett internetforum följande uttalande från en 13-årig kille “Ett par bra böcker jag läser är Kapitalet och Kommunistiska Manifestet av Karl Marx och Friederich Engels.”. Sådan förtjusande naivitet. I synnerhet när man just läst en 450 sidor tjock bok om hur kommunisterna på alla sätt, inklusive uppförande av ett omfattande gränsbevakningssystem och dödskjutningar  förhindrar folk att resa och tänka fritt. Min spontana kommentar är ” “Bra” vete fan om jag skulle hålla med om, intressant som kuriosa i antidemokratiskt skräckkabinett kanske.” Det är märkligt att ingen läser Mein Kampf och skriver i internetforum hur “bra” den boken är.

Eller kanske inte. Det är på tiden att skolan informerar seriöst om kommunismens ildåd.

Den som läser “Putin’s Russia” är tyvärr inte särskilt förvånad. Politiovskaya har många fler exempel på hur det genomkorrumperade ryska rättväsendet fungerar. Eller snarare inte gör det. Militären går fri, och kan i stort sett göra vad den själv tycker är lämpligt i området Tjejenien/Ingusien. Oligarker köper rättssystem i städer eller län, och kan med alla till buds stående medel, inklusive illegala, köpa sig mer makt och rikedom. De som säger emot trakaseras, förflyttas, sägs upp, eller helt enkelt elimineras. Det är en mycket mörk bild av Ryssland Politiovskaya visar upp och dagens tidningsartikel verkar dessvärre bekräfta att den är sann.

När man läser boken, vill man att hon ska ha vinklat, missuppfattat eller till och med hittat på saker för att ge en extra mörk bild av den person hon som mest kritiserar, Vladimir Putin. Men som sagt – det kanske tyvärr är helt sant; det hon skriver. Och om det hon skriver är helt sant, är det en mycket farlig verksamhet hon ägnat sig åt – att lyfta fram den smutsiga byken i ljuset. “Putin’s Russia” är väl värd att läsa för att få en bild av hur sovjetsamhället långsamt (och ibland inte alls så långsamt) smyger sig tillbaka i det förment demokratiska Ryssland under dess nuvarande president.

Anna Politovskaya mördades den 7 oktober 2006.