The 30 second grab won’t work for this one. If you want to know if you’ll like it (and it’s very possible you won’t) download a couple of tracks.

Det slår mig att ovanstående inledning på en recension på eMusic är en sån löljlig liten sak som får mig att gå igång. Jag har aldrig varit en EP människa – har aldrig förstått poängen med att köpa EP när de gjordes i vinyl. Gillar jag det jag hörde på radion ville jag ha mer, inte springa och köpa låtar per styckepris. På den tiden fick man (för att strö salt i såren) vända på skivan efter en låt….. suck.

Nä, köp hela plattan eller ge fan i’t har alltid varit mitt motto. När det dessutom ligger som nedladdningsbara filer för en mer eller mindre löjlig summa ser jag nuförtiden ännu mindre orsak att ladda ner låtar en och en. Naturligtvis blir det ibland fel. Jag har en nedladdad CD jag gärna tar bort från mitt konto men annars har det väl inte varit direkta katastrofer i alla fall.

(Recensionen ovan hör till Telefon Tel Aviv, som många pratat om på sajten).

Halvannat år efter “alla andra” tog jag mod till mig och laddade ner “Icky Thump”. Nog har ni hört till leda låten (eller i vart fall introt) som gjorde förra skivan, Seven Nation Army? Min son tar ut den på gitarr dagarna i ända, så jag kan den jag också. I vart fall introt. Icky Thump från 2007 var tyckte jag till en början, en jävla massa ljud staplade på hög och en jämrans massa hamrande på trummor i tid och otid. Men nu har den gått i bilstereon under semestern och jag gillar den faktiskt. En del låter som en extrem blandning av 70-tals gitarr rock distorterat genom något 00-skt elektroniskt filter “Icky Thump“. Annat är tunga riff åt metallhållet (Little Cream Soda). Annat är bara jävligt bra (A Martyr for My Love For You).

.

Väl värt investeringen.

• Det inte är en schlagerfestival i resten av europa
• Vi har skickat låtar enligt samma mall i massor med år utan att det blir bättre för det

Riktigt patetiskt blir det hos kvällspressen när man klagar över att de övriga nordiska rösterna inte gick till det svenska bidrag. Expressen hittar felet i följande uttalande av Staffan Jordansson, manager:
- Det är ingen idé att vara med längre. Personligen tycker jag låtarna i år inte var bra. Men Europa förstår oss inte. Det är ingen idé att vara med i schlager-EM längre.

Som sagt, så länge man envisas att tro att det är “schlager-EM” kommer fiaskot att upprepas. Att skylla på att lyssnarna vill ha andra typer av bidrag och inget begriper är bara löjligt och bringar ner evenemanget på den nivå det hör.

Nyheter – Expressen.se

(Elvis Costello -  http://www.astheygo.com/ElvisCostello.htm
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=673367&rss=2350)

Elvis Costello ska sluta spela in skivor. Vad man än tycker om artisten så är argumentet allt annat än vattentätt. Och har man så lite respekt för sin publik, kanske man ska dra sig tillbaka. Det är nog helt rätt av den gode Elvis att upptäcka det.

“Även upplägget med att blanda juryröster med tv-tittarnas egna telefon- och sms-röster får kalla handen av de diskuterande på aftonbladet.se. – Jag har väldigt lite till övers för juryn i grammisgalan. Låt folket bestämma – de som verkligen lyssnar på musik, skriver Jerka83. ”

Vilket får en ännu mer utslätad musikindustri än den som finns för närvarande. Ännu mer Limp Bizkit och Rihanna? Inte ett enda pris till The Ark? Äntligen några som fattar något; “Deras låt ”The worrying kind” har man hört jättemycket på radion, skriver Karlberg. ” Dessvärre. Eller är folk så hjärntvättade att man inte fattar att hela Europa ställde sig upp och skrek “Boring…. Next!” när nämnda grupp skulle plåga ihjäl en hel kontinent. En får kväljningar av mindre. I synnerhet om/som det amerikanska fenomenet att musikindustrin köper plats i den kommersiella radion sprider sig i landet. 95% av det som spelas i radio är fasansfullt uselt. Och 95% av det jag lyssnar på körs aldrig på radio eller MTV. Den senare hade någon gång på 90-talet en show som faktiskt spelade “min” musik (The Mission, Sisters of Mercy) men den försvann.

* Dels är priserna på tok för höga, uppåt 200 spänn för en CD är hutlöst. Det finns ingen relation mellan framställningskostnaden för produkten och det pris förläggaren vill ta ut av kunden.
* Dels är många av produkterna som säljs över disk skadade genom DRM (Digital Rights Management) som i perioder övervakas på de mer perverterade sätt (t ex genom att jag inte kan spela en CD på min laptop om jag vill det).

En av eMusics principer är att man betalar relativt lite per nedladdning, för att genom detta få en stor omsättning – och i och med detta – hyfsad ersättning till artisterna. Nu har ett av de större oberoende förlagen avslutat sitt kontrakt med eMusic. Epitaph finns numera inte tillgänlig för eMusics kunder, i vart fall inte i USA. Orsaken till detta är att man tycker sig få för lite betalt för varje nedladdning på eMusic (c 30 cent) jämfört med iTunes (99 cent).

Jag undrar lite om man verkligen vet vad man gör. Ger verkligen försäljning av mer eller mindre okända band, pga av att de inte får speltid i radio, som Nick Cave, att man tjänar mer på nerladdningarna från iTunes? Jag tvivlar. På pappret får man ju det (69 cent mer per nedladdning) men frågan är om iTunes är den rätta plattformen för oberoende bolag och deras artister. Det dyker nämligen upp mängder med förvirrade personer på eMusic som letar efter artister från de stora bolagen, Metallica, Britney Spears, Madonna, U2 och undrar högeligen och ofta i nedlåtande ordalag över vilka alla dessa skräpband som ingen hört talas om, som Arcade Fire, The Knife, The New Pornographers etc, är. “Finns det ingen riktig musik här? Något modernt?” är den vanligaste kommentaren. Det indikerar att musikbolagen fortfarande skjuter sig själva i fötterna, har gjort och fortsätter att göra.

Några kommentarer från eMusics användare:

“remember that eMusic is as much about discovering artists as it is buying tracks. The 17dots article is chock full of comments about how people who are now fans of Neko Case and have attended concerts only knew about her because the eMusic model allowed them to take chances on her music – something they would not have done at 99c/track.”

Själv kan jag gladeligen bekräfta att jag hittat många nya band att lyssna på genom att använda eMusics relativit billiga tjänst. Just Arcade Fire t ex, The New Pornographers samt band som varit i media ganska nyligen BlocParty och Tinarawen. Jag hade förmodligen aldrig brytt mig om dem över huvudtaget utan en billig väg att “provlyssna” och köpa deras musik.

“I used to buy a lot of stuff in both physical and digital formats from Global Underground. they left during the PIAS exodus (at least they did in my location), leaving me unable to buy new stuff from them. Have I gone to iTunes or bought CDs to make up for that? No. I buy 100 tracks per month from eMusic, plus I get free music from various podcasts and listening to radio.”

Kunde varit jag skrivit det där – man förlorar en kund, frågan är om man får en annan på iTunes? Jag undrar i vilken grad man missar att eMusic och iTunes kanske har olika grupper av kunder.

“If X number of people are willing to pay Y for your music, then an equal number (or at least enough to prevent a loss) will be willing to pay Y plus Z for your music. I’m not genius, but I have a really hard time believing this is so.”

Jag är nog inget marknadsföringsmässigt geni jag heller, jag förstår inte heller.